När Magnus kommer hem från sjukhuset märker han att människor beter sig allt mer besynnerligt. Tjejen i kassan på McDonald’s ler och säger att hon vill döda sin chef. Och när klasskompisen berättar att hans pappa misshandlar mamma börjar alla skratta. Något är på gång i Stockholm, och Magnus inser med växande fasa vad det är som håller på att ske.

En kvinna får ett brev som kastar henne tillbaka till 80-talets Sverige. Till glesbygden och byn som hon sedan länge flyttat från. Vattnet under broarna, som hon inte ägnat en tanke på flera år, dyker på nytt upp i hennes mardrömmar. Och ett ord vägrar att försvinna. Det korrekta ordet är arvsynd. Den orätt vi ärver av våra föräldrar. Men där hemma i byn kallades det för något annat. Blodskuld.

I Henrik Johanssons novellsamling kastas läsaren från slutstriderna i Berlin 1945 till ett regnigt framtida New York, för att i nästa stund befinna sig i Kumlafängelset där en nykomling möts av ett välkomstmeddelande på celldörren – ”dö nazistjävel”.

Bland bokens tio fristående berättelser finns även historien om journalisten som återvänder från Zimbabwe, ovetande om att en bra story inte är det enda han har fått med sig därifrån. Om polismannen som upptäcker att allt inte är som det borde i hans nya distrikt. Sagan om bonden som får med troll att göra. Och berättelsen om en medelålders revisor som utvecklar ett plötsligt intresse för trädgårdsarbete efter att hans dotter blivit våldtagen av ett invandrargäng.