Tisdagen den trettonde maj 1986, klockan fyra minuter i två på eftermiddagen i en etta med kokvrå på Söder i Stockholm, sätter sig Kjell Höglund ner vid en elektrisk skrivmaskin för att skriva en bok. På midsommardagen samma år är han klar. Det är som om skiljeväggarna i hjärnan rasat samman. Resultatet är ett sagolikt kalejdoskop av allt mellan himmel och jord, sammanvävt till en sällsam syntes av bakomliggande poetisk vision. Den fysiska materien ter sig mer som ett elektromagnetiskt interferensfenomen. Materien upplöses i elektrisk rörelse. Världen börjar likna en tanke. Människan är ett intelligent djur och det är det som gör henne så farlig. Tigrarnas klor har blivit interkontinentala robotar försedda med atomstridsspetsar. Människan är ett lätt maskerat vilddjur som tillskansat sig en närmast gudomlig kontroll över universums krafter. Men ett vilddjur som sluppit lös i Guds kontrollrum, är inte det en djävul? Boken kommer säkert att väcka både förfäran och förundran. Ingen kan läsa Magnum Opus och förbli densamme. Det är ett ockult manifest av ett slag som ingen vågat skriva i Sverige sedan Strindbergs dagar.