Jonas De Geers förord:

Sedan 1900-talets sista decennier sker en massinvandring till Europa av människor från andra världsdelar, en massinvandring vars omfattning saknar motstycke i historien. Ett av de länder som drabbats värst är det lilla, nyss etniskt homogena, Sverige.

Det heter att vi förvandlas till ett "mångkulturellt" samhälle.

Denna omvälvning har skett till ett mycket högt pris. Hur högt är svårt att uppskatta eftersom massmedia sorgfälligt mörklägger och ljuger om massinvandringens konsekvenser. Istället skapar och underhåller vår tids makthavare ­ de som har makten över massmedia ­ en falsk verklighet , ett falskt medvetande hos de vanliga medborgarna.

Svenskarna, och alla andra europeiska folk, har i decennier systematiskt matats med filmer, Tv-serier och annan propaganda där vita västerlänningar framställs som inskränkta och onda medan invandrare, svarta och judar ständigt porträtteras som sympatiska offer.

Utan det konstgjorda skuldkomplex som vi på detta sätt fått inympat skulle upplösningen av våra etniskt homogena nationer aldrig gått att genomföra. Och hade press och Tv rapporterat sanningsenligt om till exempel invandrarkriminalitetens grovhet och omfattning hade massinvandringen framkallat folkliga revolter.

Politiker, journalister, exhibitionistiska akademiker och andra opinionsbildare behöver inte tveka om vad de förväntas tycka; vad de ska vurma för och vad de ska indigneras över, vad de ska tala om och vad de ska tiga om, vilka de ska slicka och vilka de ska sparka.

Massmedia har också inkvisitionens uppgift att spåra upp och, androm till varnagel, hänga ut alla som inte visar vederbörlig entusiasm för den "mångkulturella" omdaningen. Det har fått avsedd effekt, vår tids människor är rädda, och har skäl att vara det. Utan att vara dramatiska kan vi konstatera att i dagens Sverige avskaffas åsikts- och yttrandefriheten i rask takt. Lärare anger elever som de hört säga "rasistiska" saker på rasterna och människor avskedas från sina arbeten om de har medlemskap i "främlingsfientliga" partier eller organisationer. Ett sådant land har vi fått, ett sådant ynkligt folk har vi blivit.

När detta skrivs har riksdagen, ivrigt påhejad av massmedia, för ett par veckor sedan röstat igenom en lag som gör att homofiler skall omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Samma politiker som och debattörer som brukar hävda att svenskarna inte existerar som folk utan är en "konstruktion" vill alltså klassificera sexuella avvikare som "folkgrupp". Ve oss enfaldiga som trott att minimikriteriet på en folkgrupp är att den kan reproducera sig.

Att omfattas av gummiparagrafen "hets mot folkgrupp" är inte ett tecken på särskild utsatthet. Det är istället ett tecken på särskild utvaldhet. För vad det innebär i praktiken är inte ett förbud mot att "hetsa" utan, som böglobbyn själva uttryckt det, ett förbud mot att "uttrycka ringaktning" för folkgruppen i fråga. Och det är bara minoriteter som åtnjuter denna upphöjda status. För svenskar däremot får man gärna uttrycka grövsta tänkbara motvilja och förakt - då kan man istället bli belönad med att få bli regeringstjänsteman eller programledare i Tv. Här har vi det "mångkulturella" samhällets egentliga innebörd: ett minoriteternas privilegiesamhälle där ursprungsbefolkningen, svenskarna, är degraderade till andra klassens medborgare i sitt eget land. "Rasistiska motiv" är sedan många år grund för straffskärpning, men har det någonsin tillämpats på någon av de otaliga rån, misshandlar, våldtäkter och mord som har haft svenskhatets tydliga förtecken? Nej! Och avsikten har heller aldrig varit att förutsättningslöst bekämpa "rasism", utan att ytterligare vingklippa den svenska ursrungsbefolkningen.

Ett annat bedrövligt inslag i denna tragiska utveckling är att det offentliga språket blir så enfaldigt och sönderljuget att till sist bara dumskallarna och hycklarna orkar tala; alla andra resignerar och tiger.

Nej, inte alla. Det finns de som istället för att ge upp inför till synes övermäktiga motståndare fortsätter kämpa, som inte kan annat. En sådan person är Jan Milld. Han har under snart ett decennium fört en synnerligen otacksam kamp mot det svenskfientliga åsiktsförtrycket, driven av en bergfast tro på de (i bästa mening) demokratiska värdena, av tron på var mans rätt att hysa och ge uttryck för sin åsikt. Få har idag så stora kunskaper som han om det svenskfientliga förtryckets mekanismer, få känner så väl som han medlöparnas mentalitet och metoder. Dessa erfarenheter delar han här med sig av. Denna bok är en dossier över den unika insats Jan Milld och Anders Sundholm har gjort med Blågula frågor, och den bör läsas av alla som verkligen vill förstå de senaste decenniernas utveckling. Janne har förresten inte bara ett obändigt civilkurage, han kan också skriva.

Dialog om invandringen är en unik dokumentation från den tid då friheten kvävdes. Måtte den nå, och ruska om, så många som möjligt av dem som med dåligt samvete gömmer huvudet i sanden, måtte den sporra så många som möjligt av de uppgivna och modstulna!